Det är som att jag håller på att förlora kampen mot mig själv. Rädslan har blivit okontrollbar. Den kommer plötsligt, tar över förståendet och paralyserar mig. Stänger mig ute från omgivningen, stänger mig ute från förnuftet. Förvandlar mig till ett litet rädd hopplös djur.
Vem har jag blivit?
Jag känner inte mig själv sedan jag började få panikattacker och det har pågått nu i åtta månader. Åtta långa månader. Åtta förlorade månader av mitt liv.
Den ödesdigra februaridagen upplevde jag min första panikattack. Jag hade svårt att andas, mitt hjärta slog fort, jag var yr, skakade i hela koppen och hade ont i magen. Jag var övertygad om att jag lider av dödlig sjukdom och mitt liv skulle ta slut.
Sedan dess har jag haft panikattacker. Om jag inte har panikattacker då har jag ångest och jag är oroligt för att jag kommer att få dem. Jag är spänd i kroppen nästan hela tiden och har tiotal kostiga symtom som jag tolkar som bekräftelse på att jag har fysiskt sjukdom.
Vissa timmar är bra och då är jag inte rädd men jag känner besvikelse över mig själv och skam över mitt beteende.
Dessa timmar är ändå lättare att hantera men de är inte många. Det krävs inte mycket att väcka den där hemska, fruktansvärda känslan av förtvivlan och skräck. Det kan vara en sång på radio som jag förknippar med det jag fruktar, det kan vara en prick på min kropp som jag kanske har haft i hela mitt liv men upptäckte först nu som gör att jag blir rädd. Det kan vara vanlig nysning som får mig att förlora kontroll över mina tankar och känslor. Och där står jag igen och känner mig som förlorare i kampen mot mig själv.