BETEENDEEXPERIMENT PROMENAD 1

Jag skulle testa följande antagande:

Om jag tar en lång promenad då kommer jag att bli svettig. Jag kommer att känna hudirritation eller få utslag och då kommer jag att blir jätterädd eftersom jag kommer att tro att det är symtom på dödlig sjukdom. På en skala från noll till hundra så tror jag 90 på att det kommer hända.

Experiment:

Jag ska gå ut på en lång promenad. Jag ska ta en sträcka som jag brukade ta innan jag fick mina panikattacker. Jag går ut själv och jag ska försöka njuta av promenaden.

Förutsägelser:

Jag kommer att få hudirritation eller utslag. Det västa är att jag kommer att få fulltsändigt panikattack. Och jag tror på det 70  på en skala från noll till hundra.

Alternativ:

Att det blir inga hudirritationer och att jag inte får panikattack. På den här tror jag 10 på en skalla från noll till hundra.

Säkerhets beteende:

Jag kommer att går snabbt och inte ta försiktighets åtgärder som att gå långsamt för att förhindra svettning.

Potentiella problem:

Att jag blir så rädd att jag vänder om och går hem.

RESULTAT

Vad hände? Jag var rädd och ångestfull  innan jag skulle gå ut. Men när jag gick ut insåg jag att det var en prefekt dag för promenad, sex grader varmt och inte en enda moln. Det gav mig nya krafter. Så promenaden började bra men… efter en stund kände jag att det kliar på mina lår… det var väl pga. blodcirkulation och det jag gjorde var att snabbt dra upp byxor och kolla vad det var och om det var något hemsk utslag. Jag såg ingenting konstigt men rädsla var faktum. "Ska jag gå tillbaka, det känns inte bra?", tänkte jag. Men då kom jag på en sak. När jag fick mina första panikattacker då var jag ute och promenerade varje dag för att lugna ner mig. Promenad var en av få bra stunder i min vardag. Jag var inte rädd för att promenera då. När slutade jag egentligen? Det var i juli. Jag fick eksem och sjuksköterska avrådde från ansträngning som leder till svettning. Jag var rädd att eksem var symtom på dödlig sjukdom och jag slutade promenera. Det innebär att jag utvecklade min fobi som ursprungligen blev rädsla av en situation till många situationer och saker.

MAN SKA VÅGA OCH INTE UNDVIKA OM MAN VILL BLI FRI!  Så jag fortsatte. Jag försökte koncentrera mig på den vackra naturen men det gick inte. Den enda jag tänkte på var att inte få panikattack och på min fobi.  Jag kom hem och vad skulle hända nu? Det hände ingenting. Visst var jag svettig men jag fick inget utslag. Så mina antagande var helt felaktiga. Vad har jag lärt mig? Det kommer jag att skriva om nästa gång.

PS. Tips som jag har fått från min terapeut är att besöka: Myrälf KBT