Vi analyserade mina panikattacker.
När de uppkommer, hur de känns och vilka tankar och inre
bilder jag har under panikattack.
Vad är det som jag gör för att lunga ner mig
och hur det känns efteråt?
Vi kom fram till att jag reagerar på förändringar på och
i min kropp, det kan vara allt från att jag upptäcker en finne till att jag har
ont i handen.
Så fort jag registrerar en förändring blir jag orolig och rätt
ofta panikslagen.
För att lunga ner mig har jag olika metoder.
Och hur jag känner
mig efter? Jag är besviken och ledsen.
Jag har inte fått några konkreta råd från min psykolog.
Men hon fick mig att tänka på något som jag inte har tänkt på tidigare.
Det är nämligen så att jag reagerar på olika sätt under
mina panikattacker beroende på var jag befinner mig. Om jag sitter i bilen t.ex.
då har jag ingen möjlighet att springa till toaletten och kolla i spegel, jag
inte möjlighet att sätta mig framför dator och leta efter artiklar om
sjukdomar, jag har inte möjlighet att ta medicin och jag får inte tappa fokus
och då tror jag att paniken går snabbare över än när jag gör allt detta. När
jag får panikattack hemma då har jag tillgång till spegel, dator, medicin etc. Då
tar det längre tid innan jag lugnar ner mig.
Det är intressant slutats som jag har kommit på med
psykologens hjälp.
Jag fick också berätta om mitt liv innan denna galenskap
började. Psykologen tyckte att det inte är konstigt att jag mår som jag mår med
tanke på att det är så många som stod mig nära som dog på ett onaturligt sätt.
Psykologen tyckte också att jag är ensam med mitt problem
och det stämmer nog. Jag vill inte belasta andra med mina problem. Jag har inte
svårt att berätta att jag har panikångest till mina kollegor. Jag skojar om det
med dem. Men jag delar inte med mig känslor. Men med min familj kan jag inte
ens skoja om min ångest. Jag vill inte att de ska må dåligt och dessutom har
vissa sagt att de inte vill höra för det är jobbigt för dem lyssna på det. (Min
man är undantag men jag vill inte springa till honom varje gång jag är orolig. Jag
är rädd att han ska börja må dåligt)
Och varför är det så?
Det kan nog bero på att när min bror dog då fick vi inte prata
om det. Man fick inte ens nämna hans namn för att då uppstod jobbig och obekväm stämning.
Ingen pratade om honom och alla mådde dåligt. Han dog för 16 år sedan och det
är fortfarande tabu tema i min familj.
Psykologen menar att jag aldrig bearbetade vissa saker
som har hänt mig. Och nu var det dags för det.
Jag vet inte riktigt. Allt detta hände för länge sedan
och hur det kommer sig att det är nu att jag regaler på det? Men psykologen vet
nog vad hon pratar om.
