5:E MÖTE HOS MIN KBT TERAPEUT

Vi har pratat om den onda cirkel som jag har hamnar i under panikattacker. Den utlösande stimuli kan t.ex. vara att jag upptäcker "prick" på min kropp som jag tolkar som symptom på dödlig sjukdom. Jag känner oro/ångest och det gör att min kropp reagerar. Jag blir mer orolig och hjärnan får bekräftelse på att någonting farligt håller på att hända och jag blir ännu mer rädd och till slut får jag panikattack.

Min uppgift nu är att bryta cirkel så fort jag känner oro/ångest. Jag ska inte göra det jag är van att göra som t.ex. förstärka min oro genom att kolla i spegel och analysera prickar på kroppen. I stället ska jag gå ut och promenera, jag ska fokusera på annat. Jag ska ignorera det som hjärna säger. På så sätt signalerar jag till hjärna: DET ÄR INGENTING FARLIGT, DET ÄR FALSK LARM! Och varje gång jag lyckas att bryta cirkel försvagas min fobi!

ATT UTMANA FOBI

När man har fobi så kan man uppleva egen reaktion som farlig och man kan bli rädd för att bli rädd. Då börjar man undvika även ofarliga situationen. Rädsla för rädslan gör att fobi utvecklas mer och mer. Jag slutade äta knäckebröd, duscha med varmt vatten etc. Nu har jag börjat utmana min fobiska beteende genom att börja äta knäckebröd, duscha med varmt vatten och ta långa promenaden. För varje ny dag så blir det lättare och lättare att göra dessa saker. Imorse tog jag varm duscha utan att jag behövde mental förberedning inför det.  Jag bara gjorde det utan att tänka på det, utan att vara orolig, utan att tänka på att någonting dålig skulle hända.

Idag mår jag ganska bra, jag är inte orolig och ångest är borta men jag är trött och … jag vet inte… varken glad eller ledsen. Det var jobbigt att utmana fobin och den första dagen var svår och ångesten håll i sig rätt länge. Jag hade inte tänkt att det skulle var på så sätt. Jag trodde att jag skulle må bättre och bättre nu när jag går på terapi men jag hade fel. Och egentligen när jag tänkte efter det är väl ingenting som går bara upp eller bara ner, det är upp och när ”som med allt annat i livet”, som in min terapeut sa. Så det har jag att förvänta mig av behandlingen: bra och dåliga dagar men förhoppningsviss på längre sikt kommer jag att må bra. Så ibland är det två steg framåt och ett bakåt men det går åt rätt riktning.