BÖRJAN OCH MEDICINERING

När allt detta började för åtta månader sedan frågade en läkare mig: ”Vad ska hända på att du ska tro på att du är frisk?”

”Jag måste göra tester på vårdcentralen”, svarade jag.  Om jag bara fick genomgå undersökningar och tester då allt skulle bli bra igen.  Och jag gjorde undersökning efter undersökning, test efter test men jag mådde inte bra.

Just i den stunden när de säger att jag är frisk känner jag lättnad. Men känslan av att må bra är kortvarig. Den håller inte länge. Den suddas bort av rädslan redan efter några timmar när jag upptäcker en finne eller får ont i ryggen och tror att jag är sjuk.

Från början ville jag inte ta medicin. Jag trodde att det skulle gå över. Men i augusti kapitulerade jag och jag började äta Citalopram. Jag blev jätterädd när jag läste att man skulle kunna må sämre i början av behandlingen. ”Gud kan det bli värre än det är”, tänkte jag.  Jag blev rädd när jag läste om alla biverkningar eller rättare sagt jag blev rädd för att jag skulle få biverkningar och då skulle jag tro att jag sjuk, det skulle bekräfta min rädsla för sjukdom.

Läkaren sa att det gick att kombinera Atarax och Citalopram och det gjorde jag.  Jag bedövade mig själv med Atarax varje gång jag kände att jag på väg in i den hysteriska rädslan och det hände rätt ofta.

Nu äter jag Citalopram. Oro är inte borta. Rädslan är inte lika intensiv men den kommer ofta.