Det intressanta med klassikt betingning är att det som var det obetingade stimuli från början kan med tiden hamna i andra plan. Och att man utvecklar rädsla för andra saker som man förknippar med de obetingade stimuli utan att man själv ser kopplingen.
När jag fick den nya diagnosen var jag så glad. Efter att jag läste om fobi blev jag överraskad att jag inte själv hade kommit på att jag hade fobi. Jag visste sedan tidigare vad fobi betyder, irrationell rädsla, överdriven rädsla för någonting. Men jag tänkte inte på att jag kunde ha fobi för att jag fick panikattacker även när jag inte var utsatt för det som skrämmer mig Jag fick panikattacker pga. förändringar på min kropp. Och inte bara förändringar på kroppen utan situationer där jag tror att jag utsätter mig för smitta. En gång mitt under en svår period tvingade jag mig själv att gå på bio. Jag ville bryta den dåliga perioden och försökte leva normalt. Bredvid mig satte en tjej som jag trodde tillhör en riskgrupp för viss sjukdom och vad gjorde jag? Jag missade hälften av filmen pga. panikattacker. Om jag var själv så skulle jag gå ut men jag hade min man med mig och jag ville inte att han skulle tycka att jag är totalt störd, innerst inne visste jag själv att det är helt dumt att vara rädd för tjejen som sitter bredvid mig. Men jag kunde inte kontrollera min rädsla.
Ett annat intressant begrepp som jag lärde mig igår är förväntansångest. Begreppet behöver inte bara betyda att man är rädd för nya attacker utan att man förväntar sig värsta. T.ex. när min dotter säger: ”Mamma vad är det du har på ryggen?” Jag bli livrädd och få inre bilder av ett hemskt utslag som jag tror är symtom på dödlig sjukdom. Jag springer till toalett men tills jag kommer dit är panikattack faktum, när jag tittar i spegel då förväntar jag mig att se den här hemska utslagen. Jag tittar och tittar men förutom leverfläck som jag har haft i hela mitt liv finns ingenting annat.
Psykologen pratade också om att inte glömma bort att min diagnos inte är min identitet. Och det var en väldigt intresserat påstående att ta sig till. Jag tror att jag rätt lätt glömmer bort det. Jag låter min vardag kretsa runt min diagnos och jag identifierar mig med den. Och inte bara jag. Jag försöker bearbeta detta genom att skoja om det, det är mitt sätt, men nu har även minna kollegor börjat skoja om det och det är inte alltid roligt.
PS
Det går bra med 20 mg Citalopram.
