DEN HÄR KALLAS FÖR MENTALT FILTER ELLER NEGATIVT TUNNELSEENEDE
Jag fastnar för en negativ detalj och ser inte helheten, den lilla detaljen blir viktigare för min tolkning av situationen än hundratals positiva detaljer. Boken ”Ingen panik” på sidan 122 beskriver det med följande mening - ”Det är som om du hade negativa glasögon som bara släpper igenom en viss typ av information.”
Till exempel
Jag går till vårdcentralen och ber de ta prover. De vägrar för att de ser ingen anledning till att göra det. Det finns ingen risk för att frukta det jag fruktar. De försöker förklara men jag lyssnar inte. Jag är rädd och jag fick för mig att jag är sjuk. Jag vill att de ska ta prover. Jag ger mig inte och ber och ber. Till slut går de på att ta prover. Jag går hem och då… jag börjar undra… Varför har tagit prover om jag är frisk? Jag blir panikslagen och tror att jag är sjuk.
Jag går till vårdcentralen och ber de ta prover. De vägrar för att de ser ingen anledning till att göra det. Det finns ingen risk för att frukta det jag fruktar. De försöker förklara men jag lyssnar inte. Jag är rädd och jag fick för mig att jag är sjuk. Jag vill att de ska ta prover. Jag ger mig inte och ber och ber. Till slut går de på att ta prover. Jag går hem och då… jag börjar undra… Varför har tagit prover om jag är frisk? Jag blir panikslagen och tror att jag är sjuk.
… vad ska man säga?
Jag är inte stolt över mig själv och mina handlingar. Jag inser själv att mina handlingar är ologiska och att min rädsla är irrationell. Det inser jag i vissa stunder. Men den insikten försvinner under mina panikattacker.
Jag är inte stolt över mig själv och mina handlingar. Jag inser själv att mina handlingar är ologiska och att min rädsla är irrationell. Det inser jag i vissa stunder. Men den insikten försvinner under mina panikattacker.
Den här beteende gör att jag hamnar i pinsamma situationer. I sommras bokade jag akut tid på vårdcentralen, tredje dag i rad och när jag satte i väntrummet hörde jag hur en läkare skriker på en administratör. Alla tystnade i väntrummet och alla kunde höra hur han sa: ”Jag har viktigare saker att göra!" Han rusade bredvid väntrummet. Efter några sekunder kom han tillbaka och ropade upp mitt namn. Jag går in och han säger/skriker: ”Jag har inte tid att träffa dig nu. Du är inte sjuk!!! Du är inte sjuk! Kolla jag bokar tid för dig på fredag och då har jag en timme för dig. Men nu har jag inte tid för att undersöka dig!” Jag gick därifrån men skam och böjd huvud. Men jag var inte arg på honom, jag var arg på mig själv.
