FÖRVRÄNGDA TANKAR 1

DEN SJUKA LÄKAREN

Det var den första veckan av mitt liv som ”paniker”.  Jag hade inte sovit på två dagar. Då var jag rädd att jag har smittstam sjukdom och att jag skulle smitta alla i min omgivning.  Jag vågade inte vara med min familj. Jag vågade inte en röra vid dem.  De fick använda den andra toaletten och jag desinficerade allt jag rörde vid.  För det mesta gömde jag mig och pratade med Sjukrådgivningen. Till slut fick jag tid på psykiatrin, avdelningen för akuta fall.  

 Jag satt och väntade på psykiater. Jag mådde dåligt med samtidigt kände jag trygghet för att jag var omgiven av medicinsk personal . Jag trodde att jag var sjuk men samtidigt visste jag att mitt beteende inte var normalt. Jag grät. Och jag var trött. Läkaren kom in. En ung kille. Min första tanke var:

”Är han psykiater på riktigt, har han läkarlegitimation, han är så ung”.

Och så fortsatte jag:

”Han är smal, så smal. Han är sjuk . O Gud!  DET HÄR ÄR något SLAG AV TERAPI”, tänkte jag.

”NU HAR DE SKICKAT IN NÅGON SOM HAR EN FARLIG SJUKDOM FÖR ATT DE VILL ATT JAG SKA KONFROTERA MIN RÄDDSLA ”.

Han sträckte handen mot mig och allt i min kropp skrek

”RÖR INTE HANS HAND HAN KOMMER ATT SMITTA DIG”

FÖRVRÄNGDA TANKAR 3

OTÄCKA TÄCKEN

Jag vaknade mitt i natten och hade svårt att somna om.  Skrämmande tankar började smyga på mig och jag bestämde mig för att titta på TV för att jaga bort dessa tankar.  Jag satte mig i soffan och satte på TV. Filmen som gick mitt i natten handlade om en dödsjuk man.  Kaos i min hjärna. Det här måste vara tecken att jag är sjuk. Jag bitter kanal och försöker lunga ner mig. Jag skakar och vill spy.

En anan gång skulle jag ut och handla. Men det blev inte så. Istället satte jag på parkeringen livrädd med telefonen i handen och pratade med Sjukrådgivningen. De måste ha tyckt att jag var helt galen för att jag sa så: ” Jag var ute och körde bil och då såg jag en kvinna som såg sjuk ut och hon hade minna stövlar, jag har slängt in dem i sopor men hon har mina stövlar nu och hon är sjuk. Det måste vara tecken på att jag är sjuk! ”

Jag håll på att bryta ihop. Sjuksköterska på rådgivningen förstod inte vad jag pratar om. Och det är inte så konstigt eller hur?  

FÖRVRÄNGDA TANKAR 2

DEN FARILGA UTSLAGEN

Det var någon gång i september och jag skulle rensa i trädgården. Det var rätt varmt. När jag var klar gick jag in och duschade.  Jag håll på att torka mig och då… på ryggen såg jag två stora röda runda märke.  Jag ramlade på golvet, jag trodde att det var farlig utslag som var självklart symtom på en dödlig sjukdom. Allt snurrade, jag fick ont i magen och ville spy. Mina händer skakade så mycket jag kunde knappt ta på mig mina kläder. Jag sprang ut till min man.  Han tittade på mig och sa:

”Vad är det nu?” Jag drog upp min tröja, började gråta och frågade:

 ”Vad är det här?”

”Myggbet”, svarar han och det var det. Myggbet.

FÖRSTA MÖTE 111027

Jag berättade om mig själv men för det mesta pratade jag om min ångest.  Jag har fått med mig flera formulär som jag ska fylla till nästa möte. Psykologen lyssnade och spelade in samtalet.  Hon kommer att vissa upp detta för sin handledare och kollegor.

Den första 45 minuter gick fort. Efter möte kände jag mig torr i munnen, svettig och yr. Trött men hoppfull.  Jag ser fram emot nästa möte under tiden kommer jag att skriva om panikattacker som jag kommer att ha… tyvärr.

OM MIN PANIKÅNGEST

Det är som att jag håller på att förlora kampen mot mig själv. Rädslan har blivit okontrollbar. Den kommer plötsligt, tar över förståendet och paralyserar mig. Stänger mig ute från omgivningen, stänger mig ute från förnuftet. Förvandlar mig till ett litet rädd hopplös djur.

 Vem har jag blivit?

Jag känner inte mig själv sedan jag började få panikattacker och det har pågått nu i åtta månader. Åtta långa månader. Åtta förlorade månader av mitt liv.

Den ödesdigra februaridagen upplevde jag min första panikattack. Jag hade svårt att andas, mitt hjärta slog fort, jag var yr, skakade i hela koppen och hade ont i magen. Jag var övertygad om att jag lider av dödlig sjukdom och mitt liv skulle ta slut.

Sedan dess har jag haft panikattacker. Om jag inte har panikattacker då har jag ångest och jag är oroligt för att jag kommer att få dem. Jag är spänd i kroppen nästan hela tiden och har tiotal kostiga symtom som jag tolkar som bekräftelse på att jag har fysiskt sjukdom.

Vissa timmar är bra och då är jag inte rädd men jag känner besvikelse över mig själv och skam över mitt beteende.

 Dessa timmar är ändå lättare att hantera men de är inte många.  Det krävs inte mycket att väcka den där hemska, fruktansvärda känslan av förtvivlan och skräck.  Det kan vara en sång på radio som jag förknippar med det jag fruktar, det kan vara en prick på min kropp som jag kanske har haft i hela mitt liv men upptäckte först nu som gör att jag blir rädd. Det kan vara vanlig nysning som får mig att förlora kontroll över mina tankar och känslor. Och där står jag igen och känner mig som förlorare i kampen mot mig själv.

VARFÖR SKRIVER JAG BLOGG?

Igår bestämde jag mig att börja skriva om min panikångest. Anledningen till det är att jag har påbörjat KBT behandling. Jag hoppas att det kommer att hjälpa mig. Jag delar med er rädsla och hopp idag. Jag vill tro att jag kommer att dela glädje och lycka med er i framtiden.

Jag hade mitt första möte med psykologen i torsdags den 27 oktober 2011 på Psykologimottagning vid universitet.  Jag är en av de som hade tur att bli utvald till detta. Jag hade ingen chans att få KBT behandlig via vårdcentralen. Men det här är min chans, min möjligget att bli bättre.

BÖRJAN OCH MEDICINERING

När allt detta började för åtta månader sedan frågade en läkare mig: ”Vad ska hända på att du ska tro på att du är frisk?”

”Jag måste göra tester på vårdcentralen”, svarade jag.  Om jag bara fick genomgå undersökningar och tester då allt skulle bli bra igen.  Och jag gjorde undersökning efter undersökning, test efter test men jag mådde inte bra.

Just i den stunden när de säger att jag är frisk känner jag lättnad. Men känslan av att må bra är kortvarig. Den håller inte länge. Den suddas bort av rädslan redan efter några timmar när jag upptäcker en finne eller får ont i ryggen och tror att jag är sjuk.

Från början ville jag inte ta medicin. Jag trodde att det skulle gå över. Men i augusti kapitulerade jag och jag började äta Citalopram. Jag blev jätterädd när jag läste att man skulle kunna må sämre i början av behandlingen. ”Gud kan det bli värre än det är”, tänkte jag.  Jag blev rädd när jag läste om alla biverkningar eller rättare sagt jag blev rädd för att jag skulle få biverkningar och då skulle jag tro att jag sjuk, det skulle bekräfta min rädsla för sjukdom.

Läkaren sa att det gick att kombinera Atarax och Citalopram och det gjorde jag.  Jag bedövade mig själv med Atarax varje gång jag kände att jag på väg in i den hysteriska rädslan och det hände rätt ofta.

Nu äter jag Citalopram. Oro är inte borta. Rädslan är inte lika intensiv men den kommer ofta.